Den sista vintern, Åke Edwardsson

Den sista vintern ska vara den sista deckaren från Åke Edwardsson om Erik Winter. Vi får väl se. Erik Winter ger sig i Den sista vintern ut på jakt bakåt i tiden. En händelse för flera år sedan på Mallorca leder till ett par, vid första anblicken, orelaterade mord på kvinnor. Snart upptäcks dock ett samband och Winter kopplar in sig på fallet.

Som så ofta förr när det handlar om Erik Winter så blir det personligt, ett lik flyter iland på hans egen strand och hans kopplingar till Mallorca visar sig värdefulla, på gott och ont.

Den sista vintern är inte bara en deckare. Den är en resa i Erik Winters inre. Edvardsson gör varje winter-bok till en fullkomlig psykologisk urladdning för Winter, man undrar hur den stackarn orkat genom alla år. Man undrar också hur hans familj orkat med honom i alla år, och kanske det är det de inte längre gör.

Edwardsson är förstås fenomenal i Den sista vintern som i alla sina tidigare om Winter. Det är alltså mer än en deckare det är lågmält, psykologiskt och (vilken klyscha) samhällskritiskt. Språket är grymt, dialogen är verklig! (Bättre kan man inte få det)

Jag hör absolut till de som hoppas att Edwardsson inte kommer att kunna hålla sig borta från Winter. Till dess får jag fortsätta med de Erik Winter-böcker jag inte hunnit med än (jag har läst: Nästan död man, Rum nummer 10, Vänaste land och Sol och skugga). Resten har jag väl i och för sig sett på film men böcker är nåt helt annat.

Jag har tidigare bloggat om Nästan död man.

Betyg: Rekommenderas!

Om Åke Edwardsson
På Wikipedia
Åkes egen webbplats
Recensioner av Den sista vintern
Svenska Dagbladet hoppas på mer
Expressen
Andra bloggar om Den sista vintern
Looking for Mr Goodbook
Boksnoken
Lilla O om nytt slut i pocketupplagan
Fröken Juli om tv-serien